Vem är jag?

En fri själ fångad i en perfektionists fyrkantiga tankegångar.

Jag är en andlig varelse utan religion. Jag är en lat arbetsmyra, en noggrann slarver, jag har järnkoll på det jag måste och besitter en och annan onödig kunskap – sådan som man kan få lite framgång med i TP men som ingen egentligen bryr sig om – är oerhört glömsk i övrigt.

Under många år var jag genomsyrad av rädsla. Jag kände mig ensam, annorlunda och fel. En känsla av övergivenhet och brist på tilltro till min egen förmåga och mitt eget värde har funnits där nästan så långt bak som mitt minne sträcker sig. Jag är inte den här personen som andra människor omedelbart fattar tycke för, den andra som säger ja till fastän de inte tänkt det.

För att få bekräftelse fortsatte jag göra det jag var bra på – jag pluggade hårt och siktade på de högsta betygen. Det har varit viktigt att göra så rätt och så bra som möjligt. Regelboken var min bästa vän. Prestationshetsen fortsatte ut i arbetslivet och hoppades innerst inne på att bli uppmärksammad för mitt hårda och plikttrogna arbete. Det var också ett sätt att få vara med – om jag var bäst på något så skulle jag vara behövd. Jag övade min hjärna och låtsades som att jag inte hade något hjärta. Känslor var enbart jobbiga och irrationella. Dessutom, man tjänade väl inga pengar på att känna sig fram i livet?  

Till slut hade mina livsval lett fram till ett stressigt arbete med krav på hög tillgänglighet och många timmars övertid, en privat situation som triggade kraftfulla känslor som jag inte låtsades om eftersom de inte var konstruktiva. Jag ömkade mig själv och blev bitter. Men det låtsades jag inte heller om eftersom det sällan har varit en framgångsfaktor att se sig själv som ett offer.

Så en dag orkade jag inte längre. Där och då gav jag upp och jag kände rent fysiskt hur något släppte. Det var då  som resan började och jag tog mina första stapplande steg mot ett djupgående, fruktansvärt, smärtsamt men välsignat inre arbete för att bli en hel människa igen.

Min inre resa påbörjades för ungefär ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har jag funnit förmågan att känna empati, tacksamhet och sinnesro. Jag har börjat återupptäcka glädjen. Jag växer fortfarande. Eftersom jag fortfarande bär på en del rädslor ifråga om att visa upp hela mig för alla och envar har jag valt att i vart fall inledningsvis vara anonym.

Jag är inte psykolog, läkare eller terapeut. Även om jag talar till dig så är är min avsikt inte att berätta hur du ska göra utan genom att dela med mig av min resa, hoppas jag kunna inspirera dig till din egen inre resa och utveckla dig själva till precis till den du egentligen är - en vacker, fri människa.