Det ljuva livet som före detta perfektionist

Jag brukade kritisera mig själv för minsta misstag – värre än en flagellant tryckte jag ned mig själv. I synnerhet om jag hade gjort någon miss på arbetet. Var jag inte på topp så var jag sämst i världen. Värdelös! Min arbetsgivare skulle hamna i dålig dager och dess förtroende för mig skulle raseras.

Jag har alltid varit min egen hårdaste kritiker men jag har också alltid varit rädd för vad andra ska tycka. Och egentligen var det samma sak för mig. Perfektionismen stammade ur en rädsla av att inte duga, rädslan för att vara värdelös i andras ögon, rädslan att ingen ska tycka om mig.

Idag är jag betydligt lättsammare. Det innebär inte att jag har blivit slarvig! Det innebär inte att jag inte bryr mig eller inte vill göra ett bra jobb! Det som är fel är fel och ska rättas till. Det är fortfarande pinsamt ibland när jag gör misstag men skillnaden är att jag förlåter mig själv för misstagen. Och det är en enorm skillnad för mitt inre att bara låta det vara som det är. Jag kan inte göra det ogjort men jag lär mig och rättar till de fel jag upptäcker. 

Livet är betydligt lättare och roligare att leva när jag slipper gå och oroa mig för min egen mänsklighet - och allting började när jag släppte kontrollen, oron och alla "tänk om" och under ett kort ögonblick på riktigt struntade i vad alla andra skulle tycka.